Jag är en hemsk människa. Jag förstår varför han lämnade mig. Jag är en egoistisk människa som tror att jag har en jävla massa kunskap om allting fast jag inte har det om allt. Vilket jag ju egentligen vet, men det är när jag pratar innan att tänka på att jag kanske inte har så mycket kunskap inom det ämnet som jag skäms så över mig själv. Skäms så jag avskyr mig själv.När jag försöker se på mig själv genom andra människors ögon så förstår jag inte ens varför jag vandrar runt här på jorden. Men å andra sidan, det är ingen som behöver ta del av mitt liv. Nu har jag låtit honom gå också. Så nu är även han fri från mig. Man kan väll knappast vara till någon börda om man håller sig ensam? Jag önskar bara att han kunde älska mig. Hur lång tid ska det här pågå egentligen.. 6 månader? 1 år? 2 år? 5 år? En livstid? Om jag visste vore det så mycket enklare att fatta beslutet.

Jag skulle kunna spy på mig själv. På min kropp. Så mycket hatar jag vad det blivit av den. Jag mår illa av att känna den, se på den, veta om den, Allt! Äcklig känner jag mig. Ful och äcklig. Det är jag i en utomjordings kropp. Detta är inte jag!

Så var jag där igen då. Dags och fly. Jag vill inte, men jag vet ju att all ångest och obehag inte kommer försvinna förren jag får börja om. Sedan är jag livrädd för att stöta på någon från mitt förflutna. Alla dessa gånger jag börjat om. Sverige är för litet. Men det är inte så jävla lätt att stanna när man är helt ensam. Inga vänner lr bekanta. Jag passar inte in här. Jag passar inte in i Sverige. Kanske inte på jorden ens.Jag gillar inte att vara på samma ställe för länge. Då blir jag inte anonym längre. Även fast jag inte har några vänner så blir det automatiskt någon form av kontaktnät genom att man känner igen grannen, hon som brukar handla där o där o.s.v Allting var påväg uppåt. Över en sommar togs alla sakerna från mig. Så här är jag nu. Där jag började.

Så sitter man här ensam ännu en lördagkväll. Jag har ingen lust med någonting. Jag önskar jag kunde somna så jag kunde sova bort några dagar tills det känns bättre. Om det kommer kännas bättre någon gång.Jag skulle kunna gå ut på en promenad. Det är ju mörkt ute nu så då är det ingen som ser mig. Jag skulle kunna vräka ur mig hur mycket hat som helst. Men jag är likgiltig just nu. Jag rycker mest bara på axlarna åt allt. Jag skulle vilja vara hos den personen jag älskar. Men det känns inget vidare när jag inte är älskad tillbaka. Det finns inte ens några tårar kvar.Jag är ingenting.

Om ingen vet. Jag menar vem frågar efter en då om inte nu. Alla skulle endå bli glada för min skull. Glada att jag gått vidare och så. Ja, kanske skulle jag t.o.m göra det. Gå vidare då. Det spelar egentligen ingen roll till vad. Allt verkar så mycket bättre än det här. Ingen kan säga att jag inte har försökt. Jag gjorde det. Jag trodde faktiskt att jag hade lyckats. Jag hade liksom börjat känna liv. Det är så fruktansvärt elakt. Att låta mig känna på det en liten stund och sedan visa mig vad jag är ämnad för. Men det gjorde mig inte starkare. Tvärtom. Jävla ynkrygg jag är, jag vet. Jävligt feg. Men låt mig vara det då. Låt mig vara här då. Du behöver inte bry dig. Du behöver inte ha dåligt samvete. Jag lovar dig. Det är du och alla andra som inte bryr sig, så du ska inte känna dig ensam. Låt mig vara här bara. Det räcker.